Jag läste återigen Drougge och började fundera.
Jag levde länge i ett skevt förhållande. Det såg tyvärr ut som många andra smärtsamma relationer. Den ena parten härskar och söndrar, medan andra parten försöker att reparera och ställa till rätta. Till skillnad mot de flesta andra beskrivningar av relationsmisär var den söndrande parten i det här fallet kvinna. Jag rättfärdigade min förnedrande och otraditionellt "omanliga" situation genom tanken att det var bäst för barnen med en fysiskt intakt familj.
När jag efter ett decennium tog mig ur denna katastrof och tillsatte en haverikommission i form av en terapeut insåg jag rätt snart att jag inte kunde skylla allt på den söndrande partnern. Även om hon hade sitt förgörande beteende, så anklagar jag inte henne för de, på många sätt, förlorade åren. Jag kan ju inte anklaga henne för att jag stannade. Jag gör det alldeles för lätt för mig själv om jag hänvisar till att hon bröt ner mig. Valet att stanna gjorde jag själv.
Jag har försonats med mitt beteende. Det var inte hon som skapade mig, det gjorde vi tillsammans. Det var inte jag som skapade henne, det gjorde vi också tillsammans. Det var vi som skapade oss. Jag tar ansvar för mina handlingar. Att skylla en eventuell överkonsumtion av alkohol på henne vore som att hon skyllde sina kränkningar på mig. "Ditt beteende fick mig att göra så. Om du bara inte hade..."
Det finns bara en person som bestämmer över mitt liv och det är jag. Både då och nu. Det finns bara en som jag kan förändra och det är mig själv. Även om det hade varit lättare att skylla allt på hennes kränkningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar